-Hur går det för dig? Hur mår du?
-Nja, men det är väl sådär. Lite upp och ner liksom.
-Va?! Är du inte frisk än?!
Som jag önskade att jag kunde svara att jo men visst. Jag är frisk nu. Som en nötkärna.
Ibland undrar jag om min diagnos verkligen är en av de vanligaste, mest ställda i Sverige idag?
Varför vet så få människor vad en utmattningsdepression/utbrändhet då innebär?
Att man för det första inte bara "blir sjuk" över en natt och tyvärr ej heller frisk över en natt. Tyvärr alltså.
Ofta är det vi som faller dit. Vi som brinner.
MAN MÅSTA BRINNA FÖR ATT BLI UTBRÄND.
För min del handlar det alltså inte om ett enstaka MISSFALL, ej heller två.
Eller för den delen cellförändringar/konisering i sig.
Ej heller en enstaka galloperation.
Vuxenmobbing i sig ger heller inte en depression.
Misstrivsel på jobbet kan ofta vara en stor del i att man, som många säger;
GÅR IN I VÄGGEN, men för mig har det varit i stort sett ALLT, inte bara misstrivsel på jobbet, som har lett mig hit
Där jag är nu. I en depression, utmattning, utbrändhet, ont i min fysiska kropp, ont i hjärtat, nystan i bröstet.
Jag har lagt 150% på alla områden i mitt liv. Och i andras liv. För andra. Med andra.
För de flesta som går in i väggen så kanske det "räcker" att byta jobb.
För mig räcker inte det.
Jag måste skära ner på allt. Allting.
VAR JAG ÄN VÄNDER MIG SÅ ÄR JAG BRÄND.
Motion, träning.
Kost.
Fritid.
Förälder.
Samhället.
Jag måste verkligen skala av ALLT.
Säga nej. Erkänna. För mig själv. För andra.
Skammen det för med sig.
-Du som har varit så engagerad i allt, det kan väl du göra?
NEJ!
Jag kan inte. Jag vill inte. För vet ni?
INGENTING ÄR ROLIGT!
Jag skrattar.
Men jag är inte glad på riktigt.
För jag är bränd.
På alla sätt.
På alla plan, utan FAMILJEPLANET.
Och där är jag nu. Inramad. I hemmet, med familjen.
Precis där jag vill vara. Där jag måste vara för att kunna bygga upp mig.
I'm trying so hard to FIX ME.
Lights will guide me HOME.
♡