Distansen

Nu kommer den. Distansen. Mellanrummet. Man delar in livet i före och efter. 

Före vi visste. Innan. Då glädjen växte. Stoltheten. Vi skapar liv.

Efter. När vi visste. Alla tankar som kommer. Du mitt lilla lilla barn har legat där inne och vetat hela tiden. Att du är död. 

Skulden som kommer. Hur vi skojat om dig. En morgon minns jag väl. Igår tänkte jag extra mycket på den morgonen och fick enormt dåligt samvete.

 

Kaos. Alla barnen vid frukosten. Pappa Ronnys morgonhumör. Mammans gravidhormoner. En skrattar  en skriker en gråter.  Rena cirkusen. Ja ni vet ju hur det är livet! Då kommer kommentaren; "Har vi ångerrätt på den där?"Säger Ronny och tittar menande på min mage. Samtidigt som jag blir förbannad,  så håller jag med. Vad håller vi på med? Ska vi ha fler barn i detta kaos? Sen svarar jag;  "Var försiktig med vad du önskar dig."

Huruvida du var död eller ej i just den stund spelar mindre roll. Det dåliga samvetet över att vi ville ha ångerrätt och sedan fick det, det liksom skaver i mitt hjärta. VI VILLE JU HA DEJ! 

 

Efter då jag liksom avfärdat dig med kommentarer; "Life happens" "Det var väl inte meningen" "Att "den" bara var en gurka ändå". "Vi kan ju döpa den till Sten, som i Sten-död" FÖRLÅT! Det dåliga samvetet skaver inom mig. Du var ingen gurka, du var faktiskt helt färdig och skulle bara växa i ditt lilla lilla skinn. 

 

Eller hur jag har beklagat mig framför spegeln hur "fet" jag var för att du låg där inne och vilken noja man har för att man ska bli ännu större! JAG SAKNAR MIN FETA MAGE! JAG VILLE BLI FET OCH STOR! Du bodde ju där. Förlåt för allt jag sagt och tänkt! Du måste hört precis allt! 

 

Tankarna kommer och går. Tårar rinner. Kommentarer från andra som;

"Ni ville ju inte ens ha tre barn och nu skulle ni fått fyra" "Ni ska vara glada över de barn ni redan har" "Ni kan väl göra en ny?" 

Det skaver liksom lite extra då. När andra tycker och tänker saker om mitt liv som de inte har en aning om? Jag kanske har blivit steril efter detta öde? Jag kanske inte kan göra "en ny"? Min man vill inte skaffa fler? Vi är lyckliga över alla våra barn och den här var kanske inte planerad men vi skyddade oss inte mot det heller så jo det var nog ganska planerat, inte någon sprucken kondom eller glömt p-piller. Vi gjorde dig medvetet. 

Det finns mycket som jag är tacksam för och om jag börjar jämföra lite så har vi det verkligen bra! 

 

Jag är fruktansvärt tacksam för att jag fick uppleva den här förlossningen på sjukhus och inte hemma. Tänk om det hade skett hemma? Det finns ju en mening med allt och jag hade aldrig tagit detta så bra om det hade hänt hemma! Då hade det verkligen varit ett MISSFALL. nu kan vi faktiskt kalla det FÖRLOSSNING. Då blir det lite finare på något sätt. 

 

Bilderna från den dagen bleknar.Jag längtar till de är ett minne blott. Tiden får gärna skynda på lite grann. Kroppen som jag bor i sköter sig fint. Den påminner mig lite. Men återhämtar sig fint. 

 

Allt som vi planerat. Ångesten för att man tar något för givet. Jag har liksom hängt upp hela mitt liv på dina små små ofärdiga axlar.Inte konstigt att ditt hjärta inte orkade slå. Förlåt min lilla lilla vän. Mitt lilla knyte. Vårt lilla lilla barn. 

 

 
26 nov 2014

Comments powered by Disqus