En månad...

...går väldans fort.

Har bytt jobb, men inte fått fler timmar på dygnet för det.

Utvecklande måste jag ju säga att det är att byta jobb.

Man ger liksom sig själv en helt ny chans. På många plan.

Det sviktar ju fortfarande, jag har inte landat än och vet inte om jag kommer göra det.

Söker ju fortfarande kurser på Högskolenivå och var hamnar man till slut?

Det känns väldigt skönt att jag ger mig själv chansen att säga precis det jag tycker, när jag tycker det.

Försöker verkligen att vara öppen. Och det hoppas jag att mina nya kollegor känner. 

Sen jag skrev sist har jag beslutat mig för ganska många saker.

Jag vet hur jag INTE vill jobba. 

Jag känner att jag är på rätt väg. Frågan är ju bara vart vägen leder och hur många korsningar som man ska stöta på.

Min väg som den ser ut idag, är väldans rak. Men man ser ju några kurvor där framme. och fler korsningar såklart.

Tjejklassikern är ju en sväng. Eller ganska många, innan målet.

Men så skönt det känns att bita sig fast i en sån utmaning!

Är det bara jag som är så här knäpp?(Nä, jag vet Gabbi, vi är åtminstone två;-))

Eller finns det någon mer?

Jag säger ju att jag har något konstigt driv.

Motströms.

"Jag har försökt att vara som alla andra. Men det var tråkigt, så jag gick tillbaka till att vara mig själv"

 

 

 

 

24 nov 2013

Comments powered by Disqus