Glädje och sorg

 

Idag skriver jag känsliga saker i min blogg. 

 

Jag låter er ta del av mitt innersta rum ikväll. Ha respekt.

Tänk även på att jag skriver/ bloggar mest för min egen skull mindre för andras. För att bearbeta saker, för att sätta ord på sånt som andra människor inte klarar. För att andra ska känna igen sig och framför allt för att dela med mig av glädjen och sorgen i mitt liv. 

 

Augusti 2014

 

Glädjen över +, tankar som snurrar, man vill skrika ut till hela världen!

 

Vi väntar barn! Ett liv! Ett syskon! ♡

 

September 2014

Pang! Gallstensanfall. Gallstensanfall. Gallstensanfall. Barnets hjärta har börjat slå.Operation planeras. Inte före barnet blivit 12 veckor. Inga risker. 

Gallstensanfall på gallstensanfall. Morfinpreparat. Sjuk. Tar inget för givet. Ultraljud på ultraljud för datering av barnet. 

Jippi. Vi ser ett hjärta som pickar. Mormor och jag. Barnet vänder upp sin lilla profil på skärmen, så så liten, men ändå så stor! Åh den lyckan! Åh den glädjen! Vi ska bli föräldrar i april! Berättar för barnen. Lyckan är total!

Oktober 2014

Operationsdagen. Lämnar mitt liv i deras händer. Lämnar barnets 13 veckors liv i deras händer. Sövs. Två narkossköterskor är med så allt ska gå rätt till. 

Uppvaket. 7 timmars suddigt uppvak. Behöver gå på toa. Torkar mig. BLOD! tittar ner. BLOD! Hjärtat hoppar över ett slag. Lilla vän. Du är väl kvar? Kommer till avdelning.  Sover en orolig natt. Ont ont ont av gallstensoperationen. Får åka hem med ett löfte om ultraljud för att titta så att barnet mår fint. 

Oro panik oro. Blundar när hon tar Ultraljudet. 

Läkaren uppmanar mig att titta upp. Ett hjärta slår, det slår! 

Frid och fröjd. Glädje. 

Tiden går hemma. Magen växer, vi berättar så som man brukar för våra nära och kära. Jag återgår till jobbet. Får inte plats i kläderna. Kollegor som undrar. Jo men visst, jag väntar ju barn! Alla nära vet.

November 2014

Rutinultraljud 20 November i vecka 18. Åh viljen glädje det är! Vi ska få se vårt lilla barn! Ingen av oss har tänkt tanken att något skulle kunna vara fel.

Hälsar på barnmorskan. Vi kliver in. Lägger mig på britsen. Kall gel läggs på den lilla bulan. På med maskinen. Och där på skärmen ser vi vårt barn. Jag ser på en gång att något är fel. Barnmorskan blir knäpptyst. Ja just precis dödstyst. Så liten den är tänker jag. Så liten. Och alldeles stilla. Dödsstilla. Barnmorskan blir obekväm och börjar kolla runt i livmodern. Säger det högt. Då frågar jag om nåt är fel. Klick. Hon klickar på färgskärm på monitorn.  Då ser jag direkt. Ingen färg i livmodern. Bara runt om. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag ser inget hjärta som slår" säger barnmorskan. Hör hur Ronny börjar gråta."Men jag har känt den senast idag" säger jag som ett försvar? "Jag är ledsen men", så mäter hon den lite och säger "den här bebisen är bara 13+4 alltså 14 veckor gammal" Klappar på Ronny och rent spontant gråter jag inte även att han gråter och håller mig krampaktigt i handen. Barnmorskan håller stilla över barnet. "Se så stilla den är" säger hon. Den bilden har ätsat sig fast på min näthinna. 

Barnet jag bär på är döden. Barnet är dött.

Ett liv, ett lik. En bokstav ändras och hela världen rasar!

Såg ditt hjärta slå för sista gången och jag kunde inte ens hålla din hand! Ingenting visste jag! Ingenting kunde vi gjort! 

Du är inte ens född och mamma gråter floder! Pappa gråter! Alla gråter! 

Du är inte född. Men i våra hjärtan är du för längesen född! 

Vi såg ju dig framför oss. Vi allihop! 

Just nu känner jag bara mig arg på kroppen som har lurat mig i typ 3-4 veckor! Missed Abortion heter det tydligen. Kroppen fortsätter att vara gravid i flera veckor fast fostret har dött. Herregud! Människor har ju gratulerat mig till ett dött barn rent krasst.

Det man inte vet. Eller?

Hela dagen igår och natten inatt har jag på ett sätt kännt mig äcklad. Jag har ett lik i magen. Men så fort tanken slår mig, så slår jag bort den, för det är ju inte så.Det är ju mitt barn. Vare sig hjärtat slår eller inte! Jag har även tänkt mycket på GUD i natt. Det blir liksom ljust inom mig när jag tänker på Gud och Jesus och det är galet skönt när allt känns mörkt och svart. Jag vet ju att de finns där även om de inte syns.

Inatt tänkte jag även på att detta lilla barn har fått så mycket kärlek och böner att det måste ha drunkat där inne! 

Idag är det födelsedag i vilket fall. Ja, jag väljer att kalla det så för det är ju redan så gräsligt sorgligt ändå! 

Här ligger jag. Bokstavligen ligger. För att kroppen ska få hjälp att låta naturen ha sin gång. I väntans tider. Den här dagen kommer aldrig ta slut.

 

Igår kl 8.15 stannade tiden och sedan dess segar den sig fram. Idag är vi i väntans tider. I väntan på döden. Idag kl 13.40 kom du ut. Så liten så liten, men helt helt färdig.❤ Din lilla fot fick plats på min fingerspets.

 

Äntligen kan vi finna ro. Både du och jag. Och din fina vackra pappa som stöttar i alla lägen. Bättre pappa får man leta efter❤ och vilka människor som jobbade runt mig/oss idag, så himla proffsiga mjuka och empatiska. Så skönt med rätt människor på rätt plats! 

 

 

LIV- LIK. Så nära varandra men ändå så långt bort. Glädje och sorg. Himmel och jord. I Guds händer på två olika sätt. Du vårt lilla barn du är där. Hos honom i ljuset. Och du lämnar oss kvar i mörkret. Igår var det lika grått ute som det var inne i mitt hjärta. Glädjen och sorgen går hand i hand. ♡

 

 

 

21 nov 2014

Comments powered by Disqus