Man faller. Man reser sig.
FALL SEVEN TIMES, GET UP EIGHT.
Vissa dagar. Ja vissa dagar. Då vill man bara ligga kvar.
Ge upp. Ligga kvar. Tyna bort. Försvinna.
Väntat på besked om en speciell liten kropps kremering och spridning.
Väntat och väntat. Är det 8 veckor nu? Ringer upp och kollar upp.
Ingen vet nåt.
Bli uppringd och upplyst.
5000:-
Ja det skulle vara priset för att "bli av" med den lilla lilla kroppen.
Tack vare att vi bor där vi bor och är med i "fel" församling så måste vi betala om vi vill att kroppen ska grävas ner vid vår kyrka.
Hade vi bott 1 mil däråt eller däråt. Då hade det varit gratis minsann!
Jag har varit med i min kyrka sen jag föddes. Har betalat min del. Ja en hel del SKATT. När jag nu är i behov, ja då måste jag ändå betala för att få lägga mitt lilla dödfödda barn på vår kyrkogård.
Helt plötsligt förstår jag de som går ur kyrkan.
Ringer våra försäkringsbolag. Vi är försäkrade upp till öronen.
"Vilken graviditetsvecka var ni i?" Är den enda fråga vi får. Som om det skulle spela nån roll om mitt dödfödda barn kom i v 18 eller i v 30. Det är ju fortfarande minst lika jobbigt eftersom mitt väntade barn är dött! Det handlar väl om sveda och värk?
Ja i ingenmansland hamnar man om man inte håller sig till riktlinjerna.
Lilla barn du kunde väl ha levt fram till v 23 åtminstone då hade vi fått pengar att begrava dig för?
Igår genomgick kroppen en konisering, som om mitt underliv inte varit med om nog och nu ska vi invänta nästa smäll. Har jag cancer eller inte?
Ja vi går här mellan stolarna och väntar. Väntar på nästa steg.
☆