Idag har det gått en vecka sedan. Ja, sen döden kom in i våra liv. Alldeles för nära. Så nära. Nära. Någonting dog inom mig den dagen. Inte du. Någonting. Min längtan. Längtan efter dig. Förväntan. I väntan på dig. Nu vet jag ingenting.
Igår kom maten. Till dig. Ja visst är det otroligt? En liten kalvdans kanske? Någon? Helt magiskt hur kroppen faktiskt funkar. Och att den verkligen har lurat mig med alla dessa hormoner! Men mitt i allt så blir jag ledsen. För vad hjälper maten till? Du är ju redan i himlen. Och även om du levt när du kom ut så hade du behövt annat än mat. Loppet var kört. Stackare. Min lilla vän.
På tal om vänner!
TUSEN TACK! För ord, tankar, tröst, en famn. Någon att få skratta med mitt i det svåra. Någon att få vara sig själv med. Någon som förstår och får oss att förstå. Prata, tala om det. Vända och vrida på det. Berätta. Känna. Gråta. Känna oss helt normala! Prata om annat. Livet. Vardagen. För vi lever ju. Vi fortsätter leva. Trots att vi mötte döden. Döden lämnar ingen. Döden lämnar ingen oberörd.
"Som en lugn och stilla bris
Tröstande och varm
Som en moders hand på öppna sår
Som en kärlek utan pris
En tanke utan harm
Vill du följa mig vart än jag går
är du här hos mig nu?
Jag lever och
Du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig?
Och välsigna varje steg jag tar
Jag kan se att det som var
Leder till nåt mer
Jag kan känna hur min rädsla flyr.
Det är du som ger mig svar
Och gråter när jag ler
Vill du stanna tills dagen gryr
Kan du höra mig nu?
Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig?
Och välsigna varje steg jag tar."
♡