klara färdiga GÅ!

Rätt in i väggen! Eller stanna en millimeter ifrån typ och inse att är det såhär det känns? 

Under den senaste veckan har mitt psyke åkt Bergochdalbana.

 

En timme efter mitt missfall. Stod jag glad och lättad i köket. Sådär, nu var det över. Nu blir allt bra? Eller? Ett litet sms som väckte mina tankar.

"Du är väl sjukskriven nu då?" 

Och mitt svar på det smset säger allt! Tror till och med att det innehöll en smilie.

"Nä. Tror inte jag behöver det? Eller jag kanske borde vara hemma imorgon...? "

Alltså hallå?! Där står jag och har precis mist vårt andra lilla liv sedan i november. Jag har en galloperation i ryggen som kroppen knappt återhämtat sig från samt en operation av livmodertappen som kroppen absolut inte återhämtat sig från. Där står alltså jag medans det lilla livet rinner ur mig och säger; HÄR BORTA ÄR ALLT BARA BRA HÖRRNI, INGEN FARA PÅ TAKET.

men hur sjukt är det? 

Den senaste veckan har min fysiska kropp insett i takt med att mitt psyke har berättat hur det faktiskt ligger till. Tröttheten. Som kom smygande redan under min senaste korta graviditet den har hållt i sig, med råge. Irritation. Koncentation. Sömnen ur balans. Och nu i helgen kom den. Ömheten. I hela kroppen. Som när man har influensan ni vet. 

 

Och nu undrar ju ni hur jag tänker och varför vi i allsin dar inte kunde vänta med att bli gravida?! Eller hur? 

 

Jo men man håller ju inte i allt och kärleken är starkare än någonsin. Vi hade inte planerat den senaste graviditeten. Hur många graviditeter är planerade? Här hemma är det nog egentligen bara en av alla som är planerade. Sen har ju självklart alltid välkomnat alla våra barn även om det inte är planerat.

 

Och jag trodde att jag mådde bra nu. Att jag hade hämtat upp mig från Samuel. Och att min räddning skulle vara en ny graviditet eftersom jag blev snuvad på förra. Och sen undrar ni säkert hur jag kunde känna mig lättad över missfallet? Jo det ska jag tala om; är man orolig, alltså sjukt orolig från dag 1 till dag 52 så blir man automatiskt LÄTTAD när man vet att man inte längre är gravid. men det ger mig sjukt dåligt samvete oxå, eftersom jag miste ett litet litet liv. 

Men inser ju det nu att både kropp och själ behövde återhämtning. TID! 

Den förbannade tiden. 

Jo och nu får jag ta mig den tiden. Att hämta tillbaka mig själv. 

Hämta upp och stanna upp. Tänka till och bli klok. 

Stanna upp.

Stanna upp. 

 

 

 

 

 

 

30 mar 2015

Comments powered by Disqus