Kalhygget

 

Jo precis. 

Jag blir djupt oroad.

För mig själv.

När jag inte längre känner glädjen

över våren

som spirar och spritter av kraft utanför mitt fönster.

Jag känner tyngden över bröstet.

Tar ett djupt andetag och inser att jag inte gjort det på mycket länge.

 Andats alltså.

Den värsta känslan är att jag inte riktigt vet varför jag känner mig sån.

Ovissheten.

Ilskan över ovissheten.

Tröttheten.

Irritationen som smyger sig ut. Som ett svart litet nystan från bröstet.

Samvete. 

Viljan att vara längre fram.

Otålan.

Trampa trampa på samma ställe

tills gräset under mina bara fötter blir till jord.

Nästa steg?

Och nästa? 

Jag känner mig som ett KALHYGGE.

En plats där allt gammalt har rasat. Fallit. Som om en orkan drivit fram.

Grått. Dött. Ledsamt.

MEN.

Jag ser ju även att det kommer något nytt.

Det gamla har rasat för att ge plats åt det nya.

Frågan är vad det nya är?

Vi börjar med ett litet steg, som en grön kvist eller så.

Sen får träden blommorna och livet växa fram på nytt. 

Sakta sakta sakta formas kalhygget till en härlig tät skog med små gläntor här och var. Stabila stora träd och massor av bär och en och annan svamp.

Jo men visst.

Ja precis.

Så får det bli. 

 

 

 

5 May 2015