Mitt hjärta

Jag känner mig överkörd.

Totalt.

En kamp om att få behålla vår lilla skola som en helhet har nått sitt slut.

Och mitt hjärta värker. Mitt mammahjärta och mitt Ängshjärta.

Många känslor vid vårt frukostbord idag.

Ilska, frustration men framför allt sorg.

Jo, tårar trillar ner för mina kinder. På riktigt.

Kampen har hållt på. Sen jag själv gick i skolan här. I Äng.

Och det handlar inte om mitt eller andras huspris. Det handlar om trygghet.

Trygghet för mitt barn, för andras barn. Sammanhållningen som du hittar i en liten skola, hittar du ingen annanstans. Och så var det det där med mobbing och dålig stämning emellan barn. Den hittar du överallt, i alla skolor även i Äng. 

Det som gör mig mest ledsen är att vad vi än säger eller tycker, så lyssnar inte politikerna på oss. Vi liksom finns inte. 

Det är inte du Leif Ternstedt, som får sitta idag med två gråtande berörda skolbarn vid ditt köksbord. Det är ingen av er som behöver göra det.Ingen behöver ta konsekvenserna, det är VI som får ta det. 

Och hur ska vi någonsin om kunna hoppas på att ni lyfter ens ett litet pytte-finger för att kämpa för fortsatt utveckling här ute? Fortsätt utveckling och inte AVVECKLING. 

Hur ska jag någonsin få förtroende för er, att ni kämpar för VÅR sak? 

Demokrati i all ära, men vad betyder den i detta läge? 

Jag har ett förslag till er och det är att, för att citera min 10-åriga berörda dotter; Vi lägger ned hela stadshuset,  avskeda varenda politiker tömmer lokalerna och välkomnar ensamkommande flyktingbarn att flytta in där.

Sen tycker vi att Nässjö kommuns gränser skulle dras om, gränsen skulle begränsas till Nässjö stad, eftersom den är viktigast att bevara.

Nu ska vi i min familj, smälta detta beslut och svälja det. Vi ska se positivt på framtiden och hjälpa våra barn att integreras i en ny skola. 

För våra barns skull. För de som får ta konsekvenserna. 

 

 

 

 

 

 

 

22 Apr 2016