Jag är stark, jag är stark.
Jag reste mig. Mattan drogs.
Jag reste mig. Mattan drogs.
Jag låg kvar. Ibland önskar jag att jag låg kvar.
Slapp tänka slapp känna. Slapp kämpa. I motvind. Totalt mörker.
Tanken som höll mig uppe var att vi kunde försöka igen.
Tanken på nytt liv verkade ljus.
Hur det nu kan trösta?
Klev upp på nästa matta inom 1 månad.
Cellförändringar.
CELLFÖRÄNDRINGAR.
Något växer som inte borde växa och på helt fel ställe om man ska tänka på det lilla tunna hårstrå jag precis greppat efter min halvadana graviditet och förlossning i det totala mörkret.
Jo, det var ju det lilla jag greppat om, (HOPPET)hoppet om att vi försöker igen.
Helt plötsligt (läs; efter jag har landat 2 veckor efter en konisering av livmodertappen)så inser jag att jag snart kan stå här med cancer.
CANCER. I ja just de, livmoderhalsen.
Och den här mattan känns ju precis som den där mattan i Bamse.
Kommer ni ihåg?
Den arabiska flygande mattan. ingen har dragit undan den än, men jag hinner knappt med. Klamrar mig fast. Ber och ber och ber. Till Honom, ja, faktiskt varje dag. Alla mina tankar handlar om att jag, snälla snälla Gud, jag kan väl få vara kvar på denna mattan?
Den eviga väntan. Tiden som tycks stå still, men samtidigt rasar den fram. Förbannade tid.
Och det lilla tunna hårstrået, hoppet om ett nytt liv ändras till MITT LIV, snälla jag får väl behålla mitt liv?
Ni anar inte hur många tankar som hinner flyga inuti min själ. Det kan alltså ta 4 veckor innan jag får svar. Ett brev på posten. Ett brev på posten får en helt ny innebörd. Även ett samtal, ett samtal från skyddad nummer.
Det känns som om jag skulle kunna kvävas av alla känslor som rör sig och ploppar fram. Samtidigt som mitt sunda förnuft har ett världskrig inom mig.
Just nu är jag inte mig själv. Med all rätt?
Jag är ju väldigt positiv som människa. Allt löser sig. Alltid.
Just nu är jag inte mig själv.
Jag vet att 95% av alla koniseringar som görs, där blir man frisk och det enda jag kan tänka är att jag säkert är de där andra 5%.
Mattan svänger och svajar.
Ska jag få stå stark kvar. Eller ska mattan dra? Utan mig kvar?