Gud låter bara livet växa tills tiden är perfekt.
När döden kommer in. Stannar livet upp. För alla.
Min kropp har utformat mirakel.
3 gånger har det gått alldeles utmärkt. Alldeles för utmärkt när jag tänker efter.
2 gånger har det inte gått så långt som till ett levande resultat.
Man pratar inte om det. Man skriver inte om det. Men det där + vänder upp och ner på allt. Lyckan som sprider sig och glädjen över ännu ett mirakel. Man bär på en skatt. En stor hemlighet nåt som bara få vet. Ja mina allra närmaste. Utvalt med omsorg.
Min femte graviditet blev aldrig någon glädje. Enbart oro och kanske en hundradel av den där bubblande känslan. Bara för en kort sekund. En kort kort stund. 8 veckor är inte lång tid. Förresten 6 veckor om vi ska vara exakta. Men med en kropp som från första stund är stressad och mitt upp i en läkande process så kan det väl inte bli annat än fel? Lägg då till blödningar från dag ett. Lägg även till Grupp B Streptokocker (igen), lägg till oron från föregående graviditet och vi ser alla hur det lilla livet sakta försvinner ur mina händer, som om jag nånsin hållt det i mina händer?
Så nu stannar den här människan upp. Innan hon når den berömda väggen. Stannar upp och kastar in lite tålamod, läkning, ny inspiration, ett litet företag, en högskoleansökan och så stannar vi upp och njuter av det vackra livet som jag faktiskt har. Lägga mer energi på friskhet så man orkar att vara en bra mamma till de tre fina barn jag har med allt vad det innebär.
Nu har vi två små frön i himmelen
På tal om frön.
Man kanske skulle så lite såhär på vårkanten?
I trädgården alltså!
☆☆
I Guds famn
Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,
precis som han känner var fjäril
var blomma, var strå, varje sten.
Det finns ingen stjärna och blomma,
som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen,
som inte får rum i hans famn.