Ja, vi har ju varit sjuka, eller kanske är vi än?
Jag har inte vågat hoppas att jag ska klara mig och gått och kännt efter, som man väl gör?
Men, peppar peppar. Inget än.
Men det fins ju små stunder, mitt i detta, som gör att man orkar torka kräk och tvätta lakan, efter lakan efter lakan.
Som när man kommer in till sin sjuka son, tar upp honom för att byta ännu en blöja full med, ja ni vet.
Han formar sin lilla söta mun och ljudar de små men oerhört efterlängtade ljuden;
MA-MA ♥
Då byter man gärna tiotusen blöjor, med ja, ni vet vad, i...
Hjärtat bara liksom smälter♥