Störst av allt är....

.... kärleken.

Ja, man gifter sig. Det är stort. Man får barn. Det är stort.

Man möter döden långt bort. Man möter döden på nära håll men i rätt tid.

Man möter döden. I fel tid. Det är stort.

Det är det märkligaste känslan som finns, den fruktar man allra mest.

Den finns i ens mardrömmar och mitt i dagdrömmen. Den finns i stundens hetta, då man skojar om den. Rått. 

Helt plötsligt bor man i den där mardrömmen och hur mycker man än nyper sig i armen så vaknar man inte. 

Men på något sätt så är det ingen mardröm. Tvärtom så är jag glad att jag varit i den. Den gör mig ödmjuk. Den ger mig förståelse. Den gör mig tacksam.  Tacksam för livet. Tacksam för kärleken som bor runt mig.

Har man tur har man många människor runt sig som fångar upp en när mattan dras undan under fötterna. Det hade jag. En människa som inte svikit min sida en sekund sen den stunden. Inte en sekund. Inte någonsin. Aldrig. Och kärleken växte. Om möjligt ännu mer än innan? Hur kan man gråta tårar av lycka , mitt i den stora sorgen?

Jag har sett din helhet. Och du är den vackraste. Hela vägen in. Jag vill krypa in under ditt skinn och älska med din själ. 

Alla ni andra. Tack. Även om ni inte stått tätt tätt vid min sida så vet jag var ni är. Jag har kännt er alla.  Om jag kännt mig svag så vet jag att ni har funnits.  Hela tiden. 

Snart är jag redo att möta livet. Det nya livet. 

7 dec 2014

Comments powered by Disqus