Tick tack tick tack tick tack
Sitter i köket och tittar ut på regnet.
Hör min klocka gå.
Den tickelitackar.
Som att liksom påminna mig om att tiden faktiskt går.
Jag borde gå ut.
Jag borde städa.
Jag borde, ja vad borde jag?
Borde jag kanske ringa jobbet och säga;
Hej, jag kommer imorgon, för jag kan inte sitta still längre nu.
Läkaren tycker att jag ska ta mig i kragen.
Och när jag tänker efter så kunde väl han gjort det då?
Eller kanske ta sig i brasan.
Jag är trött.
Jag har stängt av.
Helt blockad. Var är alla mina känslor?
Kan någon annan, än jag, säga vad som är fel?
Inga tavlor inga smycken inget inget. Det är liksom bara tomt.
Var börjar man? Om?
Just det. Andas. Det är ju överskattat alltså, andning, den sköter väl sig själv? Om inte man håller andan då såklart.
Snart har jag gjort det alldeles för länge.
Alldeles för länge.
Var är syrgasen?