Grymt.
3 mil och mitt mentala tillstånd var fokuserat.
Komma i mål. Kilometer. Efter kilometer.
Fokus. Kramp i ljumskarna. Ont ont ont.
Fokus. Titta framåt. Teknik. Kör bara kör.
13 km kvar. Varmt. Behaglig takt. Människor glider förbi. Sådär retligt lätt.
Jag tar i och kör bara kör. Isiga obefintliga spår.
Eldris bara jag tar mig till Eldris.
Långa spår raka fina flacka spår....
1 km kvar.
Eldris!!! Lyckan när man åker igenom vätskekontrollen
och inser att nu är det bara 9 km kvar!!!
Kilometer efter kilometer. Brännande ljumskar.
8, 7, 6, 5......4, 3 och här börjar vi närma oss. Lite bebyggelse.
1 km kvar och här någonstans känner jag lukten av nyduschat. Jag åker förbi omklädningsrummet och duscharna.
Nu ser jag klockstapeln det svänger lätt vänster och där.
Äntligen nu är det nära. Mora!
Inne på rakan ser skylten i mål och så hör jag Gabbi! Den känslan när hon skriker rätt ut och gråter!
Vi gjorde det! Över mållinjen och en stor kram!
Hela kroppen är totalt slut och man vill bara lägga sig ner och dö!
Så levande man känner sig i den stunden! Hela loppet omigen bara för den känslan. Lätt värt det! Flera gånger!
Till nästa gång ska jag träna lite mer.
"i fäders spår för framtids segrar"