Det är mitt i natten. Han är vaken. Hör hur pappan går upp. Tappar tålamod. Jag hoppar upp. Tar mig an går in till Prinsen, tålamod, tålamod. Han gråter. På något konstigt sätt så tror jag att han sörjer oxå. 2 år gammal? Ja, de känner mer än vi någonsin kommer förstå.Om inte annat så känner han sorgen genom oss.
Min stora tjej. Hon verkar inte vilja prata om det alls. Eller jo lite underförstått vill hon det. Som genom frågor, funderingar. Sen igår fick hon väl nåt bakslag. Hon skrek och grät och hade ont i benet. Efter mycket gnäll gav mitt psyke upp och gnällde tillbaks på henne. Typ det är ju bara ett ben liksom! Då blev hon ännu mer gnällig. Sen sa hon att jag minsann har varit ledsen i flera dagar, och vad hade det att göra med hennes ben?
Min mellantjej, hon är mer praktisk frågar vad som händer med bebisen nu. Begravning och sånt. Praktiskt. Om hon hade fått se den osv. Hon är lite mer forskande i sin sorg. Inga tårar. Än.
Min man, min älskade fina man. Han var så tyst igår. Som i andakt. Tyst tyst. Han skulle bygga sa han. Men såg honon nästan rastlöst vanka av och an. Ringa farmor och sen farfar och berätta. Ledsen. Gråta. Bygga var det. Bygga var det ja. Som att ha något att fördriva den förbannade tiden med. Den som går sakta men ändå alldeles för fort!
Nära nära. Vi är ett. Ännu mer just nu. Stöta blöta stötta och kramas. Axlar att gråta på en famn att vara trygg i. Ena stunden skratt för att i nästa bryta ihop totalt. Jag känner mig mer nära dig nu än någonsin förut. Sorgen måste vara tiotusen gånger mer känslomässigt berörande än något annat. Och så galet skönt att du håller mig i din starka hand! Och framför allt att vi drlar den, vi delar upp den och tar lite var.
Jag skriver och målar idag för att fördriva den förbannade tiden. Det mår min själ bra av. Genom att måla mina bilder som etsat sig fast i huvudet. Då bearbetar jag den och lägger den bilden på tavlan. Så skönt. Släppa men ändå hålla fast. Bearbeta. Sörja. Känna. Skapa!
Mitt i sorgen måste vardagen fortsätta. The show must go on. Cirkusen. Pusslet. Även om bitar fattas. Så måste vi få ihop resten.
De senaste dygnen har tiden gått från att ha stannat till att sega sig fram men när vi ser tillbaka så gick tiden alldeles för fort! Idag, tre dygn sen vi mötte döden och precis ett dygn sedan min hand mötte hela din lilla lilla kropp och idag;
hinner VERKLIGHETEN ikapp oss!
Vi sover inte. Jag vill inte äta. Man tappar tålamod. Man bryter ihop. Man håller ihop. Man håller sig i schack. Själen får jobba. På fullvarv.
Men vilken kraft man får genom ord, kärlek, stöttning, människor som bryr sig, igenkännande, prata och älta lite. Släppa och greppa.
Jag följde med till stan och fick känslan; Får man vara här? Mitt i sorgen? Tycker människor att man är för snabb på att socialisera sig?
Se människor. Se vardagen. Även om tiden står still hemma så är allt som vanligt här folk går med sina kundvagnar. Barn som skriker efter godis. Ja ni vet ju. Hur vardagen ser ut.
Idag efter stan blev jag sådär galet trött. Trött trött. Man vill bara lägga sig ner och försvinna lite. Ge upp.
Få mat hos mamma. Med syster och familj. Äter pratar. Dricka Baileys. Bli ännu mer trött. Gå hem.
Bilder kommer upp. Jag känner mig tom. Totalt tömd. På alla sätt. Kroppsligt. Den påminner mig hela tiden. Och själsligt påminner jag mig själv hela tiden. Tom. En stor glädje har fyllt upp våra liv i 4 månader. Nu rycktes mattan bort. Lyckan byttes ut och våra kroppar fylldes av en tomhet. Vi är tömda. På lyckan.
Vi är mitt i livet. Mitt i verkligheten.
och idag kom den ifatt oss. VERKLIGHETEN.