Igår föll den över mig igen. Kunde inte tänka på annat. Känslan kröp i hela kroppen.
Ett stort hål. En svart skugga. Hjärtat i gråzon. Hjärnan kunde i koppla om till positivt tänk.
TOMHETEN. Ända sedan vi blev förlösta på KK har jag kännt den. Kroppsligt. Tomheten. Tom i magen. Inget liv. Min lilla fina kula. Den man klappar på, känner på varje dag. Ja ni som varit gravida vet ju. Att magen är där, vare sig man vill eller ej.
Hela min garderob är fylld med kläder som passar till magen. Jag kunde inte ha annat. Inte ens en vecka innan beskedet bytte jag ut hela garderoben. Nu hänger de där. Hånfullt. Och jag orkar inte byta tillbaka.
Arton veckor! 18 veckor. 4,5 månader. En halv. 1/2. Halva vägen.
Är det någon som förstår hur lång tid det är? 18 veckor!
4,5 månad till ingenting. Jag har gjort det förr och man vet ju att de 3 första månaderna är värst. Hela kroppen är i krig. Och lägg då på 8 veckor med gallstensanfall. Tack vare gravidhormonerna. Och man vet ju som mamma att man hördar liksom ut. För i slutändan ska man få en härlig belöning! Och man är kompis med sin kropp. För den har ju skapat ett liv! Ta bort belöningen och skapandet och lägg dit döden och en taskig kropp.
Jo jag jobbar på att bli kompis med kroppen igen. Men det är inte lätt. Inte. Den har svikit mig. Den ljög. Den lovade. Men höll inte sitt ord.
Självklart är jag besviken på min bästa kompis. Men hallå. Den här kompisen och jag, vi hör ju ihop. Gilla läget. Förlåta. Ge tillbaka. Älska. Förlåta. Just nu behöver min kropp mer tid. Tid att vara. Tid att läka. Tid att sörja. Ska försöka. Jag jobbar på det.
Vi har jobbat på att fylla tomheten. Den som finns inuti. Det sitter inte utanpå precis. I två veckor har vi jobbat på att fylla tomheten. Vi har trökat in massa kärlek. Massor med bakverk. Stunder. Kramar. Kyssar. Lek. Dans. Glöm inte VARDAG. Vi har självklart fyllt tomheten med vardag, den kommer ju vare sig man orkar eller inte. Vi har handlat. Nytt. För att fördriva tiden.
Men tomheten försvinner inte. Inte så snabbt som man vill. Den kommer att finnas. Den pockar. Den kommer ju sakteligen att fyllas. Den behöver tid. Tid att vara. Tid att fyllas. Och den kommer försvinna. Iallafall från vardagen och sen kan man välja när man vill plocka fram den och minnas.
I dag är jag ensam. Första gången sen. Länge. Ja hur länge är det nu? Jo, prick 2 veckor och 3 dagar idag. Och 2 veckor är ju ingenting. Om man jämför med 18.
18 veckor, det är länge.
♡