Vändningar

Började dagen med att lova mina barn att de skulle få åka skridskor när W slutat skolan!

För mamman har varit sjuk, så barnen har knappt varit ute...

Låter märkligt, men ofta är det jag som är den förälder som driver på och min man gillar att chilla med barnen=)

Det behövs både och.

Men om vi återkommer till dagen idag.

Hela förmiddagen har gått i ett stillsamt tecken.

Med två snickare hemma som vi kunde kika på.

bara njuta av att hallen börjar ta form, med list och foder=)

Bakade en kaka, vilket är terapi för mig.

Käkade lite lunch med T och sen var det dags att sticka iväg med skridskor och möta upp W.

G började gråta i hallen och sen höll han på.

Hela den TRÖGA sparkfärden.

Där jag redan innan vi kommit iväg kännt att jag kanske tagit mig vatten över huvudet!

(Som den där sista sommardagen då jag tog med en nyfödd bebis, två döttrar och en sliten nybliven mamma ut i blåbärsskogen, för vi bara var TVUNGNA att plocka blåbär! eller=))

(Eller som den dagen då jag bestämt skulle följa med T på kyrkans barntimme och deras utflykt med en två månaders skrikbebis och korv i en termos...)

 

Även att jag bara ska gå med två barn 700 m, samma väg som vi går varje dag,

så kändes den idag kl 13.15 som en hel maraton!

G skrek otröstligt och T var sur för hennes spark stannade hela tiden, var femte meter typ!

Var väl pedagogisk de första 100 meterna och förklarade hur hon skulle göra för att den inte skulle fastna och om den fastnade så skulle hon göra sådär.

Mitt tålamod sjönk i samma takt som Gs gråtande stegrades och Ts frustration ökade.

Jag bad till Gud att vi snart skule vara framme och att han kanske kunde ge mig den där styrkan som bara var helt bortblåst!

Ser W på skolgården och ropar lite hysteriskt att hon minsann borde bege sig mot isen(och att hon egentlligen redan borde varit där för en timme sen om mamma hade fått bestämma)

Pedagogiken i den envägskommunikationen var lika med noll.

Vi ska korsa vägen och T fastnar med sparken IGEN, för vägen är ju GRUSAD nu när det är vinter!

Blir arg på W för jag har ju bett henne att hjälpa T över vägen och hon står bara och tittar på.

Här någonstans kliver jag ur min egen kropp och ställer mig brevid och undrar vad det är för fel på den där mamman med sparken här brevid...???!!!

När vi ÄNTLIGEN kommer fram till skridskobanan, så är ju den NYSPOLAD och jag vill bara lägga mg ner och SKRIKA som en bebis!(STORT TACK till den som spolar skridskobanan, utan dig/er så hade vi ju ingen bana♥)

Nu ska vi gå hem.

Behöver jag ens berätta om den till kännes evighetslånga och TRÖGA sparkfärden hem?

All denna energi för INGENTING!

...och att det helt plötsligt kändes som om det var E4:an som vi skulle passera innan vi kunde torka av skorna innanför vår dörr....

G sov ju åtminstone.

Och jag tröstar mig med att det finns fler mammor därute som har dåligt tålamod när de tar sig vatten över huvudet?

och ja, jag ska lära mig att faktiskt inte göra fler galna utflykter med barnen själv,

särskilt inte när min själ vill mer än min kropp!

Och vet ni vad som känns riktigt bra just nu?

Att jag bad mina tjejer om förlåt och erkände mitt misstag.

W sa oxå att; "vi har ju hela helgen på oss, mamma, att åka skridskor"

och vad jag älskar henne för alla dessa härliga konstateranden!

Vi fikade hemma istället för vid skridskoplan (T var lika nöjd för det, hon hade ju fått sin KAKA=))och lagade middag tillsammans.

Och även att man LOVAR saker och ting, så måste man kunna bryta det om kraven blir orimliga och om MAMMAN faktiskt är lite trött.

 

Nu tar vi helg OCH åker lite skridskor va?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 jan 2013

Comments powered by Disqus