Avstamp

Man måste nå botten för att kunna komma upp igen. 

Skjuta fart liksom. Och se ytan komma närmre.

Det är ju olika hur länge man måste hålla andan och hur nära man har till ytan.

Här har det nog banne mig vänt nu iallafall.

Tårna har nått botten och jag skjuter fart. Upp. Upp.

Man måste kanske någon gång känna sig riktigt förbannat dålig, för att uppskatta livet och att må bra?

Tid. Man behöver ju Tid. Tid tid tid.

Främst att ge sig själv tid. Det är svårt.

Sen att få tid av andra är oxå svårt.

I dagens samhälle är tiden väldigt snäv.

Jag säger som kuratorn; 

"Hus, Man, två skolbarn, ett småbarn, jobba 100%, gallstensoperation, sent missfall, operation av livmodertappen, tidigt missfall. 

Inte konstigt att du mår såhär!

DU ÄR NORMAL!"

Och sen får man tycka vad man vill. Men normal är ju alltid skönt att bli kallad. Särskilt när man känner sig som allt annat än normal.

"Fall seven times, get up eight"

Där någonstans är vi nu. Åttonde gången. Resa sig igen. Aldrig ge upp. 

Egenvård. När den är som bäst.

Gick hem för 7 veckor sedan.

Har träffat läkaren, sjukgymnasten och kuratorn 1 gång vardera.

Men vad kan de göra egentligen? 

Det här är ju mitt TRASSEL att re ut. 

Självklart har alla Ni runt omkring mig en del i det. Både tillfrisknande och insjuknande. Men där i mitten står jag. Och jag har alltid ett val. Alltid.

Lite bränd i kanten sa hon.

No shit Sherlock säger jag.

Lite bränd kan du va själv.

Jag är utbränd. Inte "lite bränd". Man måste brinna för att bli utbränd eller?

Vill du ha nåt att sova på säger hon.

Ja Tack, säger jag.

EN KUDDE FUNKAR BÄST!

Planen nu då? 

Ja. Kanske bara ge mig lite TID till,

så ska vi nog ordna till det här.

Både kropp och själ. 

Tiden. Stå still. Eller bara gå då! 

 

 

 

 

 

 

 

19 May 2015