Hon skrattar.
Jag ser hennes glada öppna mun. Och allt inuti.
Hennes vita kanske en aning gula tänder och hennes röda blöta tunga.
Hon skrattar. Och jag ser skrattet långt där bak i gommen. Hur det liksom gurglar fram. Ljudet kommer från munnen.
Runt munnen har hon lite rynkor, läpparna är inte riktigt röda och kanske har hon en aning till hårstrån där nånstans, små fjun runt läpparna.
Hennes galet roade ansiktsuttryck får mig att känna mig dum.
Vad? Skrattar? Du? Åt?
Skrattar hon åt mig?
Vad sa jag?
Jag sitter precis och säger vad jag har sökt på Högskolan.
Och hon skrattar.
Vad gör jag för fel?
Manisk.
Hon säger ordet igen.
Manisk.
Vad menar hon?
Att allt jag gör vill jag göra till 150%.
Är det fel?
Jo det fattar jag väl att det är. Annars hade jag inte suttit här, där jag är nu.
Men hade jag inte varit där jag är så hade jag heller inte varit den jag är.
Eller? Vänta lite. Fel var det ja.
Jag gör ju allt fel.
Plocka av och plocka på.
In i kalhygget och rensa upp. För att se en ny skog växa fram.
Eller vill jag ens vara i just denna skogen?
Kanske dags att gå vidare. Till en annan skog. Eller varför inte en äng?
Sänka ribbor för att höja andra.
Hålla mig inom ramen säger hon.
Inom ramen, för vad? Tänker jag.
Välja och välja bort.
Säga ja och säga nej.
Du utstrålar ju inte energi precis säger hon.
Där står jag och känner mig precis sådär på gränsen.
Ögonen håller inte upp och kroppen skakar. Den har liksom övergett mig. Den vill bara lägga sig ner och vila vila vila vila vila och vila.
Tårarna är där, precis innanför och jag får liksom koncentrera mig för att säga rätt saker så att tårarna stannar. Stanna där.
Du behöver inget träningsschema. Du behöver träna på att vila. Så säger hon och tittar allvarligt på mig där vi står i gymmet bland alla andra rehab-patienter.
Mental träning är det du behöver.
Andas menar du? *andas*
Kroppen har kapsejsat och jag är hemma med sjuka barn.
Skjuta mig själv, åt sidan.
För att ta hand om det finaste jag har.
För att få dåligt samvete över mitt otåliga mödraskap just nu.
Men vem satte kraven att jag ska vara en perfekt morsa just nu då?
Den ekvationen går väl kanske inte ihop just nu.
Perfekt för mina barn är jag ändå.
Även om jag ligger i en liten blekfet hög på golvet och gråter.
Så är jag ändå perfekt. För dem.
För mig känns det ändå viktigast just nu att jag verkligen visar hur jag mår.
På riktigt. Inga låtsas-må-bra spel inför barnen, det är de för smarta för ändå. De känner ju mig. Bäst. Eller hur?
Det är nog det jobbigaste just nu.
Att det inte syns utanpå att man mår skit inuti.
Men då vet ni det. Att jag inte riktigt är mig själv just nu.
Kommer inte heller bli precis mig själv igen.
Livet hände. Alldeles för fort.