En stjärna i kanten till Svenska kyrkan☆
Tack för stödet och för omtanken!
Vi är tacksamma att knytet Samuel får vila på vår kyrkogård.
Inte i Nässjö eller Forserum eller i Kiruna.
Och tack för att han FÅR det alldeles gratis.
Ja för hur mkt plats kan knytet ta egentligen? Kremerad dessutom.
Inte ens ett spadtag liksom. Som en liten tändsticksask. Inte mer.
Men massor av plats hos oss, det har han tagit.
Hela hjärtat nästan.
"Men det går bra nu, lilla vän
jo mamma kan prata om dig utan att gå sönder♡
Du gjorde mig galet ödmjuk på kuppen.
Har svårt att dömma andra efter att du dog lilla knyte.
Jo du tog stor plats. Och gör än.
Men mammas hjärta har plats för dig.
I all evinnerlig tid, är jag din mamma.
Och snart kan du vila i frid.
Skönt och stilla i en omärkt grav.
Vila nu lilla vän. Min lilla lilla Samuel☆"
Gideon leker med mycket fantasi just nu. Måste bara berätta hur han den senaste tiden har en liiten bebis (på tal om små bebisar) på axeln. Han pekar och visar med hela kroppen att bebisen sitter där. När jag frågar vad bebisen vill så svarar han; "Den vill dricka mjölk. Den vill ha vatten." Och sen är det bra med det. Ibland undrar jag om det verkligen är fantasi eller om det faktiskt är på riktigt?
Och jo...sen senaste blogginlägget om vardag och heta blixtrande bråk, så har vi hunnit säga förlåt tusen gånger och kramas desto mer(ni som var oroliga för oss menar jag). För är det inte så att man måste stötas och blötas lite innan kanterna slipas ner och pusslet kan falla på plats?