15 mars.
En helt vanlig sketen söndag.
Ja precis.
En oväntad vändning på morgonen som får människor att stanna upp och tänka.
Livet kan vända på en sekund.
Mitt på dagen. Mitt i lunchen. En vän i telefon. En liten glänta öppnas. Och man skymtar ljus.
Glädje. Förväntan.
Slutar "tidigt" för helgen.
Dra till kyrkan. Rörig familjegudstjänst. Där barn i alla åldrar får ta nattvarden. Alltså jag känner mig splittrad i det där. Jag vet att Jesus välkomnar alla till kyrkan, särskilt barn. Men när prästen säger Jesus blod och jesus kropp. Sen kommer en ettåring i pappans famn från altaret och tuggar på en oblat, ja just precis tuggar och gnager på jesus kropp doppat i jesus blod. Nä alltså jag vet inte. Men för mig blir det konstigt när Wilma 9 år nästan springer fram till altaret med jämnåriga vänner, utan att förstå innerbörden av det som sker. Hon sätter sig brevid mig med en oblat ( ja en del av jesus kropp) och tycker att den "smakar konstigt och inte gott". Men alltså det känns väldigt respektlöst mot just Jesus. Vad tycker Du?
Hem. Vila. Vakna av matos. Sätta sig till dukat bord. Fina make. Bästa!
Samtal från "Hela sverige ska leva" och förfrågan om jag vill ta en plats i styrelsen. Men ja, varför inte...? Jomenvisst!
Mailar ett projekt i Eskikstuna om re-design. Får mail tillbaka inom 1 timme, en inbjudan till möte med andra företag på min födelsedag!
Ja men alltså, det går bra nu. Och nej, jag tog inte nattvarden. Jag har ganska bra kontakt med Jesus ändå faktiskt. Och ja jag tar nattvarden. Men inte på röriga familjegudstjänster.