Vaknar upp av att jag hör dig. Du har inte väckt mig. Tänker; "Gullig han är som låter mig sova"
Vänder mig om. Försöker somna om.
Jag slumrar till för att en minut senare höra dig igen.
Jag hör ledsna trötta barn. Jag hör ledsna barn. Jag hör trötta barn.
Jag lyssnar. Du är stressad. Stressad stressad. Försovit dig. Försenad.
Och så lovade du mig att lämna barnen. Fan.
Smyger upp. Drar på mig morgonrocken.
Vaken. Vaken. Ingen sovmorgon.
Kan ju likväl ta över barnlämnandet så du får åka. Stressad som du är. Ovaken som du är.
Du är arg. Trött. Förbannad.Stressad.
Och så kommer jag ner i kriget och håller inte med.
Krocken är total. Jag undrar varför du inte väckt mig?
Det hade du minsann gjort! Du hade visst väckt mig.
Men jag, jag hade minsann inte vaknat. Öh. Nä.
Det hade jag ju uppenbart inte gjort.
Men om du tar 5 minuter och lugnar ner dig lite så ska du se att den här morgonen tar slut oxå.
Det är du som bestämmer. Bara du. Hur vill du ha det?
Glåpord och arga ord far runt i hallen. Pilar som träffar precis där de ska. För du vet ju vid det här laget vilka pilar du ska kasta för att träffa mitt i prick.
Men jag vet ju oxå att om ett par timmar, när du har vaknat. Då ångrar du dig. För så väl känner jag dig att du aldrig skulle kasta de där pilarna om du inte var just det; TRÖTT. STRESSAD.
Barnen gråter. Mamman är arg. Pappan är ännu argare.
God morgon!
(Det är är en liten sekvens ur mitt liv, den är som sagt mkt liten, men den händer och ibland vill man liksom bara vara lite normal och visa att vårt liv inte är mer speciellt än någon annans, ja att vi är precis som alla andra. Vi bråkar. Det slår ner som en blixt och försvinner som en blixt. Och nu sitter jag här med pilar i hjärtat och dricker en kopp kaffe. Och bloggar och tankarna far i huvudet. Vem sa vad och vem gjorde vad? Vi gjorde inte rätt iaf och snart ber vi varandra om ursäkt. Eller vad säger du? )