hjälte

Jo idag var jag min egna hjälte tror jag. 

Jo idag gick jag till jobbet!

Trots alla känslor som rasade inom mig och

minsta lilla felaktiga kommentar hade fått mig att brista. Bryta ihop. 

Alla är fina mina kollegor är väldigt förstående!

Konstigt vore väl annat,  

vi jobbar ju faktiskt med människor i kris. 

 

 

Igår kväll somnade jag inte ovaggad. Jag grät och grät. 

Paniken fyllde mig.

Bara komma till jobbet och ta på sig arbetskläderna.

Jo fysiskt är det inte svårt längre. De passar ju till och med! 

Men det är ju det som är problemet!! 

Paniken över att framtiden aldrig går att planera.  

Bara att hänga med på något konstigt vis.

Tystnaden som mina tårar möts av i sängen. Där ligger du. Tittar. Får för mig att du tycker jag är jobbig. Att tårarna borde väl ändå tagit slut nu? Nu har hon väl ändå sörjt klart liksom.  

Sen frågar du hur jag mår. Vi blir liksom arga på varandra och det gör mig ännu mer ledsen. Sen skäller jag på mig själv för att jag inte kan sluta lipa. Och så vänder jag min rygg mot dig och släcker lampan. Som om vi skulle kunna somna nu liksom? 

Trycker undan paniken och försöker somna. 

"Jag har väntat på det här utbrottet" säger du lugnt, "jag bara undrade när det skulle komma" 

Och där någonstans bryter jag ihop ännu mer, om jag kunde det? 

Du håller din hand över min bröstkorg och säger lugnt; 

"Vad ska vi göra med henne, hon här inne?" 

Sen tar du dina fingrar och går med dem längs bröstet och säger 

"Ett steg i taget Pernilla" "Vi måste ju igenom det här först"

 

"ETT STEG I TAGET"

 

Var hittade jag dig? Du är min 

Du är min HJÄLTE♡ 

 

Sen somnade vi. Båda två. 

Och idag tog jag steget.

In i arbetskläder, kramar, fina kollegor, frågande ovetandes patienter. 

(Och vet ni? Det gick över förväntan bra. Men så mycket blandade känslor!♡) 

 

10 dec 2014